dotts.se

undran

tänkte att det verkar så krångligt och svårt
att inte hitta dig om och om igen
när det är dig jag söker

omständligt
på något sätt

mina visdomsord

Inspirerad av Vem i helvete? så gör jag min egen variant på hans lista, det är ju alltid så mycket lättare när någon annan gjort grovjobbet.

1. Släpp saker och ting ibland, och gör det utan skuld.

2. Jobba så lite du har råd med, och njut av din tid.

3. Tro inte blint på allt, men låt din nyfikenhet vara både entusiastisk och kritisk.

4. Jämför dig inte med kändisar, modeller etc. De är avbildade figurer i diverse media, riktiga människor är alltid mer spännande.

5. Våga tycka något, läs på och tyck till ännu mer..

6. Kunskaper kan du, till skillnad från kanelbullar, med fördel stoppa i dig så många du orkar.

7. Universum är gigantiskt. Du är mycket liten och tämligen meningslös men samtidigt en lika stor del av det som vem som helst. Ta din plats!

8. Meningen med livet är att leva det.

9. Älska.

10. Välj dina vänner och vanor.

11. Hitta nåt du kan brinna för. Och brinn för det.

12. Fyll din tid och döda den inte, stäng för fan av teven och dansa istället.

inget ont utan något gott

Idag var då dagen
dagen då semestern var slut
arbetsåret kör igång igen

alla brunbrända och lite långsamma
en del gammalt och en del nytt
alla håller mumlande med om att semestern nog kunnat vara
bara ett par veckor till

jag går hem och myser
äntligen vardag igen

there’s one item in your shopping cart

inte så förundrad eller förvånad egentligen
vet ju att de finns där ute
de där normala, snälla och trevliga

mest förvånad över mig, att jag är där
och återigen modigt försöker och vågar

man måste ju öva för att lyckas

cirkus

När jag var liten tyckte jag inte om att gå på cirkus.
Som vuxen tycker jag inte heller om att gå på cirkus, men eftersom jag är vuxen och bestämmer själv konfronteras jag aldrig med mitt ogillande längre.

Men cirkus för mig är fortfarande obegripligt.
De vilda djuren som hoppar, piruetterar och har konstiga obekväma glitter-tingel-tangel på sig är för mig beklämmande. Jag tänker massjakt, försvunna habitat och människans långa förtryck och försök att kontrollera det vi inte förstår.

Akrobaterna är väl duktiga? Jo, det är de. Och? De har böjt, tänjt och skuttat med sina små lemmar sedan de kunde börja gå. För att varje kväll mot betalning riskera hälsan inför en oandes publik. Går det bra sitter vi där och ooar med våra entusiastiska svensson applåder.

Om nu något av de där lejonen verkar ha en dålig dag, eller en akrobatör halkar till så sprider sig en speciell doft i tältet. Den gamla vanliga hederliga blodtörsten som verkar vara vår arts ständiga följeslagare.

Det är nog där mitt ogillande av cirkus ligger. Ett nöje som andas förtryck, kolonialisering och blodtörst paketerat familjevänligt i kulörta färger och dränks i en doft av sockervadd och brända mandlar. Sen går vi dit och ooar.

Som de som ooar över ett kungligt bröllop, och inte ser det gamla klasssamhället. Absurditeten att födas in i ett ämbete och förvänta sig att bli försörjd av folket oavsett vad.

Men en gång såg jag några riktigt skickliga clowner. Sådär Buster-Keaton, Charlie Chaplin duktiga. Då oade jag också lite och applåderade så att mina sockervaddsklibbiga händer tappade greppet om varandra.
Clowner är hederliga, de vädjar inte till någon primitiv blodlust utan vill helt enkelt roa och underhålla med garv.

Vem vet, jag kanske kan förlika mig med knugen och hans anhang om de lite mer rakryggat paketerar sig som det de ger uttryck för?
På med gamla regalier, åk runt i guldfärgade vagnar och kör långa kungatal där folket manas till att veta hut, sin plats och bygg stora konstiga palats så att man ska se att de minsann är satta till sina platser av makter större än vi som vanlig pöbel kan begripa. Detta svensson-kungahus som försöker mörka med vanliga kläder, bo i avlagda gamla slott och inte en endaste gång har försökt invadera danmark känns ganska meningslöst.

Näe, tacka vet jag clowner. Där finns det i alla fall en yrkesstolthet och tradition och inget hymlande om vad de är till för.

bumping cars

jag är inte hjärtekrossad,förtvivlad eller dödligt sårad
med vidöppna ögon tog jag risken
och chansen
såg möjligheterna, men också det svåra

så nu sitter jag här
är inte så särskilt förvånad,
fick en liten knuff och en liten törn
och har än en gång vågat våga

får-sudd

Mo pratar om skockar och tavelsuddar, välskrivet och vältänkt som vanligt.

Min hjärna en stund fastnade i praktiska kring som exakt hur stor den där sudden ska vara, och om det inte är rätt synd om alla de små svampdjuren som går åt tillverkningen? Högtryckstvätt är kanske ett mer försvarbart verktyg? Men då finns ju vattenförbrukningsaspekten…

Men när jag plockar ut skallen ur sådant trams så tänker jag på att man kanske helt enkelt får börja där man står. Alla är vi ju på olika sätt med och bygger detta intrikata nät som är samhälle, struktur och kultur.

Istället för att försöka folkomrösta om vi ska sudda eller inte sudda (kanske njae-sudda eventuellt om vi törs, sen), eller försöka få med alla på hela sudd-projektet med lock-pock alternativt hot om våld så får vi kanske var och en börja med vår ruta, vår del av nätet.

Hur mycket av det jag gör i mitt liv är baserat på det jag verkligen känner är rätt? Hur många av mina beslut fattas baserat på det jag verkligen tror på?
Att i våra egna liv titta på vad målet egentligen är och ta sig en funderar på hur och på vilket sätt jag vill ta mig dit. Är mitt mål att lev ett harmoniskt liv med vänner och familj kanske inte vägen går via att jobba heltid till 65 och hoppas på tid då, ett förenklat exempel.

Min sudd börjar bli gammal och nött, och ibland glömmer jag bort den och hittar den bakom något bråte. Lite förtorkad och dammig. Men då är det bara att plocka fram den och börja igen.

För att sudda bort föreställningar och konventioner, att syna och granska vad jag gör och se vad som är baserat utifrån mig eller bara något jag upplever som ett av mina behov är svårt. Hela mitt liv har jag byggt upp min världsbild baserat på människor omkring mig och sttrukturer jag deltagit i. Att se bortom dem kräver en mer öppen blick och att försiktigt steg för steg titta på de vägar man går.

För några veckor sedan hittade jag äntligen den där borttappade sudden. Den är uppblött och redo för användning igen. Frågan nu är om jag törs vara lika radikal som mo och ge mig på en helsuddning, vem vet vad som kan hända då om man tänker helt nytt från början?

gamla insikter

kan återvinnas

mellansurr från pauskråkan

eller om våndan av att inte skriva är större än våndan av att skriva

eller var nu den här texten för mig

Jag tror att allt är en resa. Även när man tycker att man står helt stilla och allting rusar förbi så pågår det hela tiden ständigt något. Jag tror också att det finns mycket att säga om den resan som vi ständigt deltar i, det svåra är bara att se och beskriva det som hela tiden känns, förändras och påverkar en. Det är något bakom orden och bilderna där vi ständigt försöker fånga. Där, just där var jag nog lycklig!? Men var det inte lycka med en liten smak av kornblått? Eller doftade det grönt?

Vi räcker inte till.
Eller snarare vår förmåga att fånga våra upplevelser och var och en på eget sätt sätta vårt lilla avtryck och föra det vidare, räcker aldrig riktigt fram.

(Vi och vi förresten.
Jag ska väl tala för mig själv, det är tanken med mellansurr.
Jag får surra fritt.)

Men om man tittar på de andra som försöker så tror jag att det finns så många som når fram nästan nästan.
När jag får dansa in som en osynlig betraktare i ett dammigt vardagsrum på ett engelska gods i slutet av 20-talet. Känner doften av överblommade blommor i en spräckt gammal vas och nyser av dammet. Då sjunger en ton i mitt inre och som ett barn är jag på plats. Tänk att ha den författarens förmåga att fånga, gripa och förmedla. Allt jag försöker återge blir som en fjortonårings försök till att ge Mitt sommarlov lite luft under vingarna.
Men jag försöker. Det är där jag vill vara, den som fortfarande försöker.
Inte stirrar mig blind på alla de där fantastiska bjässarna som får mig att dansa, skratta och igenkännande nicka klokt.

Vi som försöker ändå, fast det inte riktigt får luft.

(Vi formen smyger sig på igen,

trygg att gömma sig bakom kanske?)

Det är ju jag som knappt ens vågar försöka.
Vågar erkänna att jag skriver, vill skriva.
Jag som på ett jävligt pretentiöst och lite småäckligt sättt faktiskt har hjärtat och magen full med skvalpande ord och ofta vill utbrista att jag måste få skriva, orden måste ut för att….
för att vaddå, annars händer ingenting, men jag tror att det skulle vara outhärdligt.
Sådär dramatiskt outhärdligt som för vilken neurotisk hjältinna från en austen roman.
Eller bara vanligt tråkigt, dammigt lite tristare utan orden.