ensamt
är det

förlåt

När jag läser Thoughts after Ruskin och ser på vår tid så har det egentligen inte hänt så mycket. Blod och tvål är något som främst tillhör en kvinnlig dold värld.
I vår gemensamma allmänna värld är mensblod något ljusblått, eller som främst illustreras av leende kvinnor som tar en iprén och ler lyckligt. Att erkänna att hormonstörningar, kramper och ibland svårhanterliga blödningar faktiskt påverkar mig skulle ju kunna vara att öppna upp en lucka för att kvinnor kanske ändå har en svaghet eller defekt som kan påverka oss eller skiljer oss mer markant från mansnormen.
Outtalat i den manliga värld jag lever i är att bakfylla, matförgiftning eller hederlig influensa är rejäla sjukskrivningsoraker, inte mensvärk eller pms-migrän. Jag går till tandläkaren och inte gynekologen.

I den gamla världen skulle männen förskonas från allt kvinnligt, hållas borta från graviditet och annat reellt. Våra nya unisex toaletter innehåller måhända en sanitetsbehållare men kanske inte alltid ett handfat. Ibland en antiseptisk serviett. Det fungerar fin fint för nummer ett och två, men för den som bytt menskopp/tampong och med lite otur kan se ut som om man ritualslaktat ett mindre djur fungerar det dåligt.

Att bryta mot sociala tabun. Man tiger och lider. Slätar över och skyller på stress och dålig sömn, biter ihop och ger inte efter för att inte visa en spricka i den kvinnliga styrkan.

Det onämnbara.

Jag märker hur jag själv anstränger mig för att skydda min omgivning för livets realiteter. Allt med blod, tvål död och bistra realiteter håller jag tyst och inom mig.

Fikaarastens småprat om helgens äventyr.
En var ute på krogen, fylla någon ny tjej och ett restaurangbesök.
En annan var på landet, lite regn kortspel och bad.
Som en Nina Hemmingson figur vill jag kläcka ur mig:
-Jotack, kryssningen var så jäkla fin och tvåsam, ett blodigt missfall var lite obekvämt men buffén var bra och spriten billig.

Mellansurr, en ursäkt på förhand för jag får inte ens ihop den här texten, känns obekvämt att skriva orden, tänka tankarna, och allt är fortfarande så ostrukturerat med vad jag tänker och känner. Allt surrar runt och är svårt att sätta fingret på.

För det är ju inte bara detta som är tabu. Sjukdom. Död. Aldrig har det varit så synligt som det här året för mig hur svårt vi har att hantera allt som påminner oss om vår dödlighet. Vår sårbarhet och hur lite vi kan påverka i det här livet vi rör oss i. Mo dansar med döden, och jag tänker att inte ens jag med min frustration över tystnad kring det svåra vet vad jag ska säga. Vi dansar alla och jag vill vifta med ett magiskt trollspö och ingjuta tillit. Tillit till att det blir bra.

“Their distant husbands lean across mahogany
And delicately manipulate the market,
While safe at home, the tender and the gentle
Are killing tiny mice, dead snap by the neck,
Asphyxiating flies, evicting spiders,
Scrubbing, scouring aloud, disturbing cupboards,
Committing things to dustbins, twisting, wringing,
Wrists red and knuckles white and fingers puckered,
Pulpy, tepid. Steering screaming cleaners
Around the nags of furniture, they straighten
And haul out sheets from under the incontinent
And heavy old, stoop to importunate young,
Tugging, folding, tucking, zipping, buttoning,
Spooning in food, encouraging excretion,
Mopping up vomit, stabbing cloth with needles,
Contorting wool around their knitting needles,
Creating snug and comfy on their needles.

“Their huge hands! Their everywhere eyes! Their voices
Raised to convey across the hullabaloo,
Their massive thighs and breasts dispensing comfort,
Their bloody passages and hairy crannies,
Their wombs that pocket a man upside down!

“And when all’s over, off with overalls,
Quickly consulting clocks, they go upstairs,
Sit and sigh a little, brushing hair,
And somehow find, in mirrors, colours, odours,
Their essences of lilies and of roses.”

Elma Mitchell – Thoughts after Ruskin

det här lilla livet man lever och hur det sker
när man är i det

känns som om jag så länge stått bredvid
i ett hörn
sett de andra kasta popcorn
dra varandra i håret och vänslas

nu är jag mitt i det
allt är händer kroppar ansikten
trångt och nära
svettigt och rent

jag älskar den här kärnan
av att livets innersta är med andra
men räds också alla törnar
och sår som det ger

4 månader minus tio dagar i dag bränner i mig varenda sekund

den tid det tog för mig
att känna

mina skador och mitt onda

jag har slutat gråta för dig
för alla andra
för det orättvisa
för att du släppte
för allt som inte blev
för allt som borde,skulle ha sagts

nästan en fjärdedel av ett år

nu gråter jag för mig

måttar en replängds avstånd,
ställer mig bredvid och tvekar

så ser jag i en reflektion plötsligt med skärpa
de följer mig runt och tänker

allt är nytt men alltid samma

bara formen ändras

Kvinnans krav av idag
man ska inte vara svag
nej, stark, sexig, kompetent och snygg
i sängen så där lagom stygg

Madonna-hora är gammalt och lätt
nu är det förförerska, supernanny och karriär med bett
och säkert ett gäng roller till
som vi alla behärskar när vi vill

Jodå, jag slår mig för brösten var dag
jag är ju så glad över att vara jag
här finns hela paketet, snygg som få
sensuell som fan och lyckad likaså

Därför undrar man så smått
hur långt har denna perfektionsjakt gått
när det enda man känner är att man inte räcker till
när man inte riktigt längre vill.

skrivet för länge sedan

jag tänker att jag inte vill ha någon roll alls, vill bli sedd bortom förväntat skal
tänker också att jag då själv måste nå dit
bortom förväntningarna

Sen så växte man upp, och det fanns fonder och forskning och medicin. Ömhetsbevis och filmdraman berättade om tunga slut men forskningen vittnade om framsteg. Man blev äldre och cancern fanns där som något två generationer ifrån en fick, och oftast överlevde, eller levde med.

När den sen dimper ner i generationen närmst, lite för nära, och jag själv får känna på vinddraget av det obehagliga. Ingen vill prata om något vi alla kan ha väntandes runt hörnet. Inte om det finns i verkligheten, där törs vi inte vara. Dagens C kan vi hantera paketerat i ett behagligt amerikanskt format, som när Samantha i SAS tappar hår och tappar lusten. Eller

Mammas historia kan jag inte ens berätta. Min pappas kan jag lite av. Min egen bär bara jag.

Små snippets har jag delat, men jag vet även då att ingen vill höra. Håller inne med mina tankar.
De där som stör.
Hur jag gått från besked till besked. Hur varje steg närmat mig en insikt, om att det här nog är ett slut. Ett riktigt sådant. Hur allt hos oss bröts sönder. Vi hade ingenting att sätta emot.
En verklighet där inga mirakelkurer hjälpte. Inga positiva tankar, örtteer eller långa promenader.
Inte slöt vi oss närmre varandra, nådde nya förtroenden, delade livsvisdomar eller gav tröst och råd.
Utan att man sitter där och stirrar en hård sanning i vitögat och kan bara vara där.
På plats med det svåra. Med ett tyst c ständigt närvarande, respekterade varandras styrkor och lät det vara så.
Det var allt vi kunde.
Acceptera det obegripliga.

Inget vackert tappert slut. Utan bara ett liv som togs bort från oss. Knäcktes.
Så fjärran från tårdrypande draman.
Man var trött, hungrig och väntade återigen på besked. Om timmar, minuter eller något annat mätbart.
In i det sista trodde jag fel.

Och jag hittar fortfarande inte orden.
Kan inte dela det riktigt än.