cirkus

När jag var liten tyckte jag inte om att gå på cirkus.
Som vuxen tycker jag inte heller om att gå på cirkus, men eftersom jag är vuxen och bestämmer själv konfronteras jag aldrig med mitt ogillande längre.

Men cirkus för mig är fortfarande obegripligt.
De vilda djuren som hoppar, piruetterar och har konstiga obekväma glitter-tingel-tangel på sig är för mig beklämmande. Jag tänker massjakt, försvunna habitat och människans långa förtryck och försök att kontrollera det vi inte förstår.

Akrobaterna är väl duktiga? Jo, det är de. Och? De har böjt, tänjt och skuttat med sina små lemmar sedan de kunde börja gå. För att varje kväll mot betalning riskera hälsan inför en oandes publik. Går det bra sitter vi där och ooar med våra entusiastiska svensson applåder.

Om nu något av de där lejonen verkar ha en dålig dag, eller en akrobatör halkar till så sprider sig en speciell doft i tältet. Den gamla vanliga hederliga blodtörsten som verkar vara vår arts ständiga följeslagare.

Det är nog där mitt ogillande av cirkus ligger. Ett nöje som andas förtryck, kolonialisering och blodtörst paketerat familjevänligt i kulörta färger och dränks i en doft av sockervadd och brända mandlar. Sen går vi dit och ooar.

Som de som ooar över ett kungligt bröllop, och inte ser det gamla klasssamhället. Absurditeten att födas in i ett ämbete och förvänta sig att bli försörjd av folket oavsett vad.

Men en gång såg jag några riktigt skickliga clowner. Sådär Buster-Keaton, Charlie Chaplin duktiga. Då oade jag också lite och applåderade så att mina sockervaddsklibbiga händer tappade greppet om varandra.
Clowner är hederliga, de vädjar inte till någon primitiv blodlust utan vill helt enkelt roa och underhålla med garv.

Vem vet, jag kanske kan förlika mig med knugen och hans anhang om de lite mer rakryggat paketerar sig som det de ger uttryck för?
På med gamla regalier, åk runt i guldfärgade vagnar och kör långa kungatal där folket manas till att veta hut, sin plats och bygg stora konstiga palats så att man ska se att de minsann är satta till sina platser av makter större än vi som vanlig pöbel kan begripa. Detta svensson-kungahus som försöker mörka med vanliga kläder, bo i avlagda gamla slott och inte en endaste gång har försökt invadera danmark känns ganska meningslöst.

Näe, tacka vet jag clowner. Där finns det i alla fall en yrkesstolthet och tradition och inget hymlande om vad de är till för.

{ Leave a Reply ? }

  1. A.

    Jo jag förstod vad du menade egentligen men bara ordet clown får mig att tänka på Manne och ger mig kalla kårar… Det bekymrar mig mer. Samtidigt som jag vet att skulle jag få jobb på en cirkus skulle det vara som clown. En sån som ramlar och roar. Motsägelsefullt va?

    Sen så har vi lite olika åsikter om tex vårt kungahus och när det gäller att invadera Danmark är mer inne på att vi har nytta av Norge ;-)

    Och välkommen tillbaka ;-)

  2. A.

    Hm. Clowner. Det jag tycker är läskigast med cirkusar. Något med clowner som ger ett sorgset intryck. Som att de håller tillbaka allt för att vara roliga på sin egen bekostnad. Snubblarvoch slår sug och folk skrattar. Sminkade till vansinne och ser allt annat än normala ut. Och sen brister det så blir de massmördare istället.

    Men det är ju som jag ser på det. Och vill givetvis påpeka att jag inte känner till en enda massmördarclown. Än ;-). Satte väl sina spår att växa upp med Manne. Äter än idag inte bananer mer än motvilligt. Och vilken nesa när jag och Le Twin upptäckte att det var väggen som rörde sig och inte Manne & cykel…