blod och tvål

Jag tänker på Elmas ord och på våra realiteter här i livet.
Hur många spår och rester som sitter som stela beygelbehåar från tidigare generationer under vårt nyare moderna yta.

När jag läser Thoughts after Ruskin och ser på vår tid så har det egentligen inte hänt så mycket. Blod och tvål är något som främst tillhör en kvinnlig dold värld.
I vår gemensamma allmänna värld är mensblod något ljusblått, eller som främst illustreras av leende kvinnor som tar en iprén och ler lyckligt. Att erkänna att hormonstörningar, kramper och ibland svårhanterliga blödningar faktiskt påverkar mig skulle ju kunna vara att öppna upp en lucka för att kvinnor kanske ändå har en svaghet eller defekt som kan påverka oss eller skiljer oss mer markant från mansnormen.
Outtalat i den manliga värld jag lever i är att bakfylla, matförgiftning eller hederlig influensa är rejäla sjukskrivningsoraker, inte mensvärk eller pms-migrän. Jag går till tandläkaren och inte gynekologen.

I den gamla världen skulle männen förskonas från allt kvinnligt, hållas borta från graviditet och annat reellt. Våra nya unisex toaletter innehåller måhända en sanitetsbehållare men kanske inte alltid ett handfat. Ibland en antiseptisk serviett. Det fungerar fin fint för nummer ett och två, men för den som bytt menskopp/tampong och med lite otur kan se ut som om man ritualslaktat ett mindre djur fungerar det dåligt.

Att bryta mot sociala tabun. Man tiger och lider. Slätar över och skyller på stress och dålig sömn, biter ihop och ger inte efter för att inte visa en spricka i den kvinnliga styrkan.

Det onämnbara.

Jag märker hur jag själv anstränger mig för att skydda min omgivning för livets realiteter. Allt med blod, tvål död och bistra realiteter håller jag tyst och inom mig.

Fikaarastens småprat om helgens äventyr.
En var ute på krogen, fylla någon ny tjej och ett restaurangbesök.
En annan var på landet, lite regn kortspel och bad.
Som en Nina Hemmingson figur vill jag kläcka ur mig:
-Jotack, kryssningen var så jäkla fin och tvåsam, ett blodigt missfall var lite obekvämt men buffén var bra och spriten billig.

Mellansurr, en ursäkt på förhand för jag får inte ens ihop den här texten, känns obekvämt att skriva orden, tänka tankarna, och allt är fortfarande så ostrukturerat med vad jag tänker och känner. Allt surrar runt och är svårt att sätta fingret på.

För det är ju inte bara detta som är tabu. Sjukdom. Död. Aldrig har det varit så synligt som det här året för mig hur svårt vi har att hantera allt som påminner oss om vår dödlighet. Vår sårbarhet och hur lite vi kan påverka i det här livet vi rör oss i. Mo dansar med döden, och jag tänker att inte ens jag med min frustration över tystnad kring det svåra vet vad jag ska säga. Vi dansar alla och jag vill vifta med ett magiskt trollspö och ingjuta tillit. Tillit till att det blir bra.