och den här valfriheten

Orden har inte riktigt funnits. Åtminstone inte till att sätta på pränt.
För jag har inte strålat och jublat.
Jag har kämpat och bitit ihop, lett stelt och bitit ihop ännu mer.
Och nu börjar det bli för svårt utan den gamla vana sorteringen i skrift.

Veckorna har passerats.
Illamående har kommit och gått, myrkryp i benen, aversioner mot mat, inga direkta cravings, nästäppa, näsblod och fenomenalt luktsinne, foglossning, svullenhet, viktökning, migräner….
Det känns som om allt jobbigt och obekvämt man kan råka ut för som gravid har jag åtminstone provat på lite grann.

Förutom bristningar.
Magen är gigantisk och klotrund, men inte randig.

Men foglossningen.
Den har tagit över i stort sett helt.

När jag sedan vecka 17 konstant känt mig som om någon slagit sönder mitt bäckenben med ett basebollträ är det svårt att tycka att denna tiden varit välsignad.
När jag om och om igen får käcka råd och tips från välmenande medmänniskor som minsannn också kände av fogarna, eller kände någon som…
För mina närmsta har jag förklarat att det är smärta 24-7. Att det gör ont att gå, stå, sitta, ligga. Att det gör ännu mer ont om något av detta görs statiskt, dvs gå,stå,sitta, ligga för länge. Att det sen också gör ännu mer ont att bryta mellan dessa, resa sig upp, sätta sig ner, komma igång i gångfart från stående.
Allt görs sakta sakta, med knäna i hop och mycket försiktigt. För närsomhelst knäcker bäckenet till med smärtökning som följd.
När jag lever och har levt så under dessa veckor, månader är det jäkligt svårt att ta emot tips om pilatesbollar och vattenjympa.Min framgång nu är de dagar jag inte behöver kryckor för att gå till toa.
Men jag ler och biter ihop, för innerst inne är jag ju faktiskt så jävla lycklig. Över lillkillen som puffar och är så efterlängtad.

Vad händer med psyket under den här tiden?
Jag vet inte. Det kommer nog visa sig så småningom, när jag kommit ut på andra sidan om detta.
Men lite vet jag, glädjen med att vara gravid har förtagits, det går tyvärr inte att sticka under stol med.
Och jag är väldigt väldigt trött.

Jag har fått kämpa rätt hårt med olika läkare (som säger olika saker, skäller, förlämpar, hävdar saker om mig utan att läsa min journal eller fråga mig först, mycket sjukvård verkar bedrivas på snabba antaganden…) och sen kombinerar vi vårdens bemötande med försäkringskassans fyrkantighet och jag som individ måste tolka dem emellan för att inte mitt ärende ska sorteras bort eller kastas ut.

Redan innan förlossningen, vaknätter med ny bebis, den största omställning i livet så känner jag mig nednött.
Jag har strålande stöd av min man, men det är fortfarande hela tiden jag som måste göra allt. Min kropp och alla beslut som fattas kring den måste jag överse. För missar jag nåt är det jag som får fan och drabbas och måste korrigera. Vi kvinnor är inte av en starkare sort, men vi blir det efter en sådan här upplevelse.

Och nu rustar vi båda (alla tre) här hemma för nästa kamp.

Det planerade snittet.

När vi med spjutspetsprecision prickat in de två sämsta veckorna historiskt (på denna sidan modern tid) att föda barn i Stockholm.
När jag inte kunnat vända och röra mig själv sedan månader tillbaks.
När jag inte har tilliten till vare sig min ork eller kropps förmåga eller till förlossningsvårdens förmåga att stötta mig så känns det planerade snittet självklart.
För mig som är över 40, inte ska ha fler barn och har ägnat de senaste veckorna åt att informera mig så att jag ska kunna fatta ett välinformerat beslut. Väga för-nackdelar och göra en riskbedömning tillsammans med min man.

Nu har jag insett att det inte är läge för det. Bemötandet verkar i och för sig variera stort i Sverige, men tydligt gäller det nu att prata om min rädsla, för mina smärtor och min egen bedömning av min kropps förmåga verkar inte vara mycket värt.

I ett forum kunde jag läsa om en kvinna i liknande situation nekades planerat snitt med motiveringen att en kvinna kan föda barn medvetslös. Argumentation och känslokyla som känns helt horribel och urtida. Börjar man googla och söka runt lite ser man många som använder samma argumentation och både bemöter och blir bemötta på samma sätt.

Men för mig gäller detta mitt barn och min egen hälsa. Min familj tänker jag värna om på alla de sätt det går. Och jag måste lyssna på min röst i detta fall, vad som kommer bli bra för oss.

Sen hoppas jag innerligt att vården överraskar oss. Att vi bedöms vara kompetenta vuxna individer, som faktiskt läst på och informerat oss om alla komplikationer och följder. Jag hoppas till exempel att bli bemött såsom dessa två argumenterar i Läkartidningen.