tårar och beslutsamhet

Jag tänker mycket på min mor. Om hon hade levt och om hon hade varit frisk hade jag haft henne bredvid mig nu. För när det gäller sådana här frågor var hon en lejoninna, och vården och kvinnors bemötande var något hon kände till väl.
Fler gånger om dagen tänker jag att nu är jag precis som morsan.
Jag tänker som henne, resonerar och låter som henne.

Tårarna rinner ofta just nu. Dels med min trötthet,hormoner och oro. Men också för att jag sörjer henne så mycket.
Inte bara att hon är död och borta, utan även för att de sista åren var så trasiga, förstörda av sjukdom, rädslor och hjärnspöken. På riktigt har hon ju varit borta länge nu.

Men hon är med, det är så mycket som varit svårt och trassligt för oss, men hennes järnvilja, styrka och envishet har jag med mig.
Och jag förstår mer hur hon tänkte när hon uppfostrade mig, hur hennes fokus var att få mig självständig och beslutskraftig, och det uppnådde hon ju, på gott och ont.

Tårarna rinner, men jag känner mig mer beslutsam och välgrundad än någonsin. Det är mitt val och jag gör min bedömning och väljer kejsarsnitt.

Sen råkade jag snubbla över några ytterligare artiklar, och det känns som om jag är på rätt väg.

www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Fragor-och-anmalningar/Interpellationer/Nationella-riktlinjer-mot-svar_GZ10375/

www.svt.se/ug/20111130060004/manga_forlossningsskador_skulle_kunna_undvikas