frireligiöst tacksam

En sån här stund är jag stolt och tacksam. Tacksam för att jag ser en förändring där jag har en baby som sakta kommer bli mer självständig och stolt över hans energi och styrka. Vid 7 veckor försöker han redan ta spjärn och ta sig fram.

 

20140410_090914

Men som med allt kring detta med barn är inte känslorna okomplicerade.
Nu när vi kämpat så länge får jag då längta bort från amning och sovande baby gruffar? Får jag sucka av lättnad när mannen kommer hem och lämna över för att sträcka ut kroppen och ta en dusch?
Allt hänger ihop och det finns en dualism. Med all trötthet och eventuellt gnäll följer också min glädje och tacksamhet.

Tacksamheten och glädjen över att vi försökte e n     g å n g     t i l l.
En gång mer än vår ursprungliga plan.
Vi lusläste journalen, drev igenom levaxin medicinering, bytte klinik och gick på akupunktur. Vi framhärdade och är idag galet lyckliga och tacksamma för att det fungerade.

om det inte hade gått…

snuddar mina tankar där
så snuddar de vid en djup pöl av stinkande rädslor som jag inte ens vill närma mig.

För det gick vägen.

Tack livet :)