Jag tänker mycket på min mor. Om hon hade levt och om hon hade varit frisk hade jag haft henne bredvid mig nu. För när det gäller sådana här frågor var hon en lejoninna, och vården och kvinnors bemötande var något hon kände till väl. Fler gånger om dagen tänker jag att nu är jag …
och den här valfriheten
Orden har inte riktigt funnits. Åtminstone inte till att sätta på pränt. För jag har inte strålat och jublat. Jag har kämpat och bitit ihop, lett stelt och bitit ihop ännu mer. Och nu börjar det bli för svårt utan den gamla vana sorteringen i skrift. Veckorna har passerats. Illamående har kommit och gått, myrkryp …
men fötterna försvann
Jag borde en massa saker framförallt vara jävligt glad och tacksamt jämt dokumentera skriva ner och hålla i och vara på plats och njuta som fan och tindra och stråla men det vill sig inte riktigt det är svårt att vara i den här nya klubben. den jag så länge nekats tillträde in i stått …
jag tror jag kan andas nu
gradvis landar insikten från igår och jag tror jag kan andas och vara på plats för första gången sedan juni det är overkligt lite läskigt och ganska så magiskt men vi kan andas nu
Tjuvtest m minus
Och visst slår det till. Tankarna som frågar sig varför det aldrig kan fastna. En mensvärk mal i svanken. Hoppet som klamrar sig fast, vi testade för tidigt, köpte inte de känsligaste testerna… Inuti känns det minus, och som om vi förlorat något. Ruvardag 10